mamamekko

Är såå glad för alla fina kommentarer ni har lämnat, både ang. min gammelmormor och Molly och hennes lilla arm.
Har varit lite mycket med det mesta nu, så bloggen har kommit i sista hand, men det värmer i hjärtat att ni saknar mitt bloggande lite =) Jag ska försöka hitta inspirationen igen, för jag saknar bloggandet måste ja säga.

Igår var det begravning. Så fint, men så sorgligt.
Prästen sa så många fina ord, som beskrev henne så bra.
Och pratade om vår sammanhållning i släkten som något unikt,
som han tyckte vi skulle ta tillvara på, och uppmuntrade oss att fortsätta våra träffar, även utan lilla Göta.
Och det kommer vi självklart göra, i den mån det går. Ja menar Göta var ju ALLTID hemma.
Ja igår förstod man verkligen vilket tomrum hon kommer lämna efter sig.


Är så imponerad av denna kvinna, min gammelmormor. Sån vill jag också vara och bli. En tant med fart, självständig, stark, och ALLTID glad, positiv och tacksam. Aldrig påklistrad, utan sig själv.
Blev änka vid 50 års ålder, och har sen dess levt ensam, men aldrig ansett sig varken behöva eller vilja ha en ny karl. Ja man blir både inspirerad och imponerad!